.

låten är bra, superbra verkligen- MEN JAG KLARAR INTE HÖRA DEN EN GÅNG TILL- man VILL inte bli påmind om att någon man brukade känna, känner man inte längre- fattarni inte, det är ju bland det sorgligaste som finns? AJH! mitt hjärta. sånt kan man inte höra på jobbet eller en jävla fredagkväll,. BAH död stämning jag går hem å sover.




som bob hansson skrev, & jag citerar, ännu en gång. (såhär lät det i april 2010 Länk. livet alltså.)
skrämmande men vackert på samma gång;

"Att träffa på någon man älskat mer än sig själv.
kanske inte är en helt korrekt formulering, jag vet inte heller om den är sann,
men kankse var det just så bitterljuvt, och kanske är det därför jag låter den meningen stå kvar.

Att träffa någon man älskat mer än sig själv, nu förvandlat till en vag bekant bland andra,
som att hitta ett vykort från en resa man en gång gjorde, men inte längre gör.

Ändå blir man tagen, kankse just därför, av förgängligheten, och absurditeten.
För hur kan någon som varit ens familj, egentligen upphöra att vara det?

Och där stod hon och log och mitt hjärta hoppade till,
ja, där stod hon som ett vykort från den tid jag älskade, den tid då det fanns en människa, som var viktigare än alla andra människor, en människa som var den bästa människan att äta frukost med, drömma med, gräla med, spela kort med, utöva diverse fysiska månlandningar med.

Ja, där stod hon och log och var beviset på att jag en gång älskat som jag nu inte gör.
Livet är skillnad. Livet är inte en konstant.

Jag gick hem, nedstämd med trevande fingrar mot mitt eget hjärta,
mot den oändliga rymd därinne jag inte känner, men som såklart ändå är där.
Och jag faller ödmjuk på knä för den rymden.
Och jag längtar, efter den dag, jag återigen längtar.
Och till dess, klappar jag mig ömt på min egen kind och sneglar mot den där grejen i fönstret, som fäller upp persiennerna. På en armlängd avstånd."