.

jorå. efter galet revbens-surf å cykelkrockar å hela helvete igår, så tog vi oss ändå ut i dimman. visserligen ingen karaeoke eller några fighter denhär gången, men nog så mycket ändå för att ändå känna "WHYYY?!" idag. revbenen är värre än någonsin- fick panikångest lite halvt över att inte kunna andas in djupa andetag- trodde jag hade fått syrebrist i hjärnan för jag satte igång å bara gäspa typ oavbrutet.
men det händer iofs även när jag INTE skadat dem, så. förhoppningsvis är jag bara trött.
jag ger det en vecka till, sen kanske jag måste ta mig till el medico. fast jag tycker bara det känns dumt egentligen, jag vet ju egentligen vad dom kommer säga; här-ta en alvedon och TA DET NU LUGNT.
det behöver man inte 5 år på läkarlinjen för å fatta.

vi igår. glada och utan en tanke på att frosta av frysen.

(fråga mig inte, kom att tänka på nån gammal reklam?)

nu sitter jag och melissa på lindas jobb och dattar. fick ett SOS-sms om att Linda behövde kortbyxor för det var för varmt för stackarn att jobba i långa. exotisk ö vi lever på, va.

så, nu sitter vi här och jag fick nån slags flash back till 2007. linda jobbar nämligen (bl.a, -she's a hard working girl) på en ganska mörk engelsk pub som heter 7-pints, och det är där är vi nu. på flatscreenskärmarna visas galopp och skrikig fotboll, och vi har precis satt i oss varsinn tallrik pommes med rikliga mängder mayo & ketchup. pratade med Gusten en sväng på facebook också, och så helt plötsligt var jag bara tillbaka i irland.
lite läskig känsla för en sekund, lite nostalgisk.
jag har kommit långt, och från och med nu, som jag sa- så kör jag bara med tragikomik. all in.
allt vi gjort har vi lärt oss något av. det gäller allt och alla och ingen mår bättre av att älta, analysera och undra över saker som hänt som ändå inte går att ändra på nu.

JA,.jag vet. må så vara att jag sitter här och stoltserar över mitt starka sinne på en paradis-ö, och sedan bryter halvt ihop igen när jag kommer tillbaka till det gråa & sådant som påminner om svunna tider, MEN. man ska leva i nuet, och i nuet mår jag bra. jag mår bra av att prata med dig, trots allt. jag vet helt enkelt inte om det är självpäkning eller självläkning, men det kvittar. just nu.

jag följer bob hanssons blogg ibland. han är ganska cool & konstig. detta skrev han och det var så fint, så här har ni en >LÄNK< för att vara sådär copyright-igt korrekt, och här är texten. right on, vackert & skrämmande på samma gång.

"Att träffa på någon man älskat mer än sig själv.
kanske inte är en helt korrekt formulering, jag vet inte heller om den är sann, men kankse var det just så bitterljuvt, och kanske är det därför jag låter den meningen stå kvar.
Att träffa någon man älskat mer än sig själv, nu förvandlat till en vag bekant bland andra, som att hitta ett vykort från en resa man en gång gjorde, men inte längre gör.
Ändå blir man tagen, kankse just därför, av förgängligheten, och absurditeten. För hur kan någon som varit ens familj, egentligen upphöra att vara det?
Och där stod hon och log och mitt hjärta hoppade till, ja, där stod hon som ett vykort från den tid jag älskade, den tid då det fanns en människa, som var viktigare än alla andra människor, en människa som var den bästa människan att äta frukost med, drömma med, gräla med, spela kort med, utöva diverse fysiska månlandningar med.
Ja, där stod hon och log och var beviset på att jag en gång älskat som jag nu inte gör. Livet är skillnad. Livet är inte en konstant.
Jag gick hem, nedstämd med trevande fingrar mot mitt eget hjärta, mot den oändliga rymd därinne jag inte känner, men som såklart ändå är där.
Och jag faller ödmjuk på knä för den rymden.
Och jag längtar, efter den dag, jag återigen längtar.
Och till dess, klappar jag mig ömt på min egen kind och sneglar mot den där grejen i fönstret, som fäller upp persiennerna. På en armlängd avstånd."

word, bob.


That's it for me this time. kul å blogga lite. ciao ciao.