.

Det ända som hjälper mot bakfylla är havet.
Just nu skulle jag vilja vada ut i lite för kallt, som sedan visar sig vara inte-alls-för-kallt-utan-precis-sådär-uppfriskande-kallt-som-man-vill-ha-det-hav.
Jag behöver sänka & kyla ner det-snurrar-i-min-skalle, dunkar & bränner.
Känna hur håret lättar och svajar i takt med vågorna & man är tyngdlös. Flyta runt och titta upp i den klarblå himlen, eller blunda och låta solen värma ögonlocken. Bara leva där i ett ljudlöst, ljusrött universum för en stund.

Annars vore ju sällskap någonting. Jag kände med ens när jag vaknade att detta inte var någon bra dag. En ful-dag. Jag känner inte för att omge mig med folk, eller kanske ens prata med någon. Men det vore inte fel att bara få vara nära.

Det känns som att det börjar bli höst. Trots att solen skiner med all sin strålande, underbara kraft utanför mitt fönster & gör att jag inte kan sova med ljuset&värmen den genererar, så känns det. Igår när vi satt ute i "sommar"-kvällen var det svinkallt. Eller det blev kallt, tidigt. Det gör mig iochförsig inte så mycket att det blir lite kallare, så- kläder & filtar är mysigt.
Problemet är att hösten verkar vara DÅ man måste ha gjort upp en plan. 
Eller förresten- inte bara gjort upp själva planen, hösten är då man ska sätta den i verket!

Vad ska du göra i höst? KÄFTEN!

Måste allt ta slut & ett nytt paradigm ta vid bara för att solen bestämmer sig för att gå ner lite tidigare om kvällarna.!? som om inte det vore sorgligt nog-
nu ska även anställningar upphöra, lägenhetskontrakt ta slut, folk sluta umgås, ? 
Den mysiga, lyckliga lättja som varit atmotyden(!-ännu ett ord skapat) de senaste 3 månaderna, byts ut till att istället bli typ.seriös,tråkig, kal & KALL. framförall-t. Jag ville rimma.

Så är det bara. vi är styrda av kyla fastän vi hatar't. Jag vill känna att jag VILL starta om på nytt för att jag VILL det. inte för att det blir kallt om kvällen och barnen börjar skolan. Jag är vuxen, får bestämma själv & göra vad jag vill.

Metafor-dags! öh. 
Det åskar. Vi  sitter i ett tält & du är ängslig. Jag är stor & stark.
Det stormar. Vi åker båt & du är rädd. Jag lugnar.
Det är mörkt. Vi går genom skogen & du är feg. Jag är modig.
Egentligen är jag rädd för åskan, storm på havet & mörkret. Det är några av mina värsta. 
Men inte om någon annan är det också. Jag vill inte bara haka på, då vet jag inte om det jag JAG som verkligen känner så, ellerom jag bara influeras av min omgivning. Jag tillåter inte mig själv att influeras.

summa summarum skulle vara att när alla styr upp till hösten så vägrar jag.
När alla tar körkort för att man borde, alla-har, det vore ju så bra!-så skiter jag i det. punkt. å vem förlorar på det annat än jag? Nä.

Jag är en arrogant rymmare.