.

faktan är att jag är ledig, med sällskap av henka, så jag är inte ensam.
att jag har pengar, men ingen riktig lust att ut och spendera dem,
så det är ju bra.
karnevalen börjar idag. tydligen en av de största i europa, i heard.. borde ju falla mig i smaken.
schemat framöver ser bra ut, inga tidiga morgnar så långt ögat når.
ny chef, en bättre sådan.
den enda elaka arbetskollegan på semester, så då slipper man henne också.
så jobbet, ja, det verkar ju okej det med.
solen skiner, här ligger jag på mage, på en solstol, på en uteterass, på ett chill out café, med utsikt över havet. bra musik.

varför är jag då så jävla bitter?

det kan ha att göra med att jag är inne på sista sidorna av det här kapitlet. och jag vet, av erfarenhet att jag är en sådan som uppskattar allt som varit, i efterhand.
hur ska jag klara mig utan theresa?
det är inte det att jag inte vill hem. jag längtar typ hem. jag saknar min syster. och linnea, och marcus.
och många många fler, det var ju dumt att jag började nämna namn. 
jag saknar maja, som inte kommer att vara hemma när jag väl kommer hem. det är det värsta.
jag saknar erika och funderade på att söka till ABB bara för att få spendera dagarna med henne. men jag vill inte fastna där, halvsovandes vid datorn halva dagarna. när solen skiner utanför.

solen är det bästa jag vet. sol och rödvin. gärna i kombination.
och en öl lite då och då.
en kall san miguel. kanske skulle beställa en nu,
är ju trots allt ledig. med pengar på fickan.
så är livet här. hur ska jag kunna ställa om mig till sverige?
men jag saknar det också. jag saknar witte, älghästen,. och skogen och vild galopp (läs: älg-trav) över ängarna.

jag tror att summan av kardemumman är att jag kommer sakna så mycket. och jag hatar det. jag menar. i all framtid. alltid saknar man nåt.
jag hatar att sakna!

jag har lärt mig så mycket här. när jag häromveckan insåg att om någon sagt för ett halvår sedan; att om ett halvår kommer matilda sitta vid ett köksbord i ett spanskt radhus, pratandes om livet och allt runtomkring, på spanska, då skulle jag skrattat och sagt; i wish. men visst- där satt jag nu! förra veckan. och insåg just då hur typ, otroligt det var.
gjorde mig glad.
jag älskar att INSE saker. (när de är positiva) när känslan bara sköljer över en som en våg och man börjar tänka nästan som utanför sig själv.
så många överraskningar livet har att komma med som man aldrig förut kunnat tro.
därför är jag nu  bitter över att jag antagligen kommer tappa allt detta när jag åker tillbaka till sverige och inte har nåt spanskt köksbord att sitta vid och fundera.

men okej, då smed vi planer. planer på att bo i nån studentstad och läsa intressanta kurser. språk och konst och allt möjligt. leva lite studentliv på havregrynsgröt och kranvatten med citron i. det tycker jag skulle vara grymt jävla kul. problemet är bara att det måste hända också. mycket som måste göras för att komma dit. har jag orken?
jag trodde inte om mig själv att detta var något jag skulle vilja i framtiden. men kanske känner jag inte mig själv riktigt längre. på gott och ont. säkert mest gott. får väl se om jag kommer in på nåt bara.
mitt forna leverne har ju medfört en del stjärnor i betyget.
ja, stjärnor på det dåliga viset då, inga guldstjärnor där inte.
så på så sätt inser jag att det finns begränsningar.

jag hatar begränsningar!

jag säger alltid, att fan, no limits!
ska jag nu inse att de finns trots allt?
(på detta viset HATAR jag även att inse saker, hur skön känslan är när man inser något gott, lika helvetisk är känslan när man inser något ont)

att inse: är det positivt eller negativt?
som ord, som verb bara, i enkelhet. jag undrar.

öh. jag förstår typ att inte mycket av det jag skriver kanske riktigt makes any sense, men jag funderar bara lite med tangentbordet just nu.
får ju inte heller ordning på mina tankar,
so i guess that´s why its messy.

nä, nu blir det en san miguel. fridens and so long!

Queen - Bohemian Rhapsody